Återvunnet material i plastförpackningar inom ramen för PPWR – krav, tidsplan och skillnader mellan material

Artikel 7 i PPWR – förordning (EU) 2025/40 – fastställer bindande krav på andelen återvunnet material i plastförpackningar med två ikraftträdandedatum: 2030 och 2040. Kraven är differentierade: de varierar beroende på plasttyp och på om förpackningen är i direkt kontakt med livsmedel, drycker eller läkemedel. För tillverkare som idag väljer material till förpackningar utgör dessa tröskelvärden den rättsliga ramen som försörjningsstrategin måste utformas utifrån.

Den centrala skillnaden i förordningens text är asymmetrin mellan PET och övriga plasttyper – däribland PP. PET-förpackningar som kommer i kontakt med livsmedel omfattas av en tredubblad åtagande nivå år 2030 jämfört med PP i samma användningskategori: 30 % för PET mot 10 % för PP. Asymmetrin är inte slumpmässig. Den återspeglar att PET-flaskor under många år har haft ett välfungerande återvinningssystem i Europa, och att lagstiftaren har dragit slutsatsen att marknaden kan leverera. För PP gäller en annan regleringsmässig bedömning.

Denna artikel beskriver de konkreta kraven i artikel 7: vilka tröskelvärden som gäller för vilka material och när, vad som räknas som återvunnet innehåll samt vilka undantagsmöjligheter förordningen erbjuder. Frågan om PP:s fyra vägar till efterlevnad fram till 2030 behandlas i ”PP eller PET fram till 2030? Den regulatoriska och försörjningsmässiga asymmetrin”.

Vad räknas som återvunnet material enligt PPWR?

PPWR använder begreppet ”post-consumer recycled content” – återvunnet material som härrör från avfall som genererats av slutanvändare: hushåll, företag eller institutioner som har använt produkten för dess avsedda ändamål. Det är en avgörande avgränsning.

Pre-consumer-material – tillverkningsavfall och produktionsskrot som återförs till produktionsprocessen hos samma tillverkare, eller som aldrig har lämnat den industriella försörjningskedjan – räknas inte. Detsamma gäller regrind (ommalet avfall från den egna produktionsanläggningen) och överproduktionsmaterial som återvinns internt. PPWR-kravet riktar sig specifikt mot material som faktiskt har cirkulerat som avfall och återförts till råvarukretsloppet genom sortering och återvinning.

För förpackningstillverkaren och varumärkesinnehavaren innebär detta att inköp av återvunnet material måste ske från verifierade återvinningsflöden: från sorterade hushållsavfallsfraktioner, insamlade B2B-flöden eller industriell återvinning av insamlad konsumentförpackning. Det är inköpen av denna materialkategori som ska dokumenteras och jämföras med kravtröskeln.

Differentierade tröskelvärden – vilka krav ställs på vilken plasttyp?

I artikel 7 differentieras kraven utifrån två kriterier: plasttyp och kontaktkänslighet. Kontaktkänslig förpackning är förpackning som kommer i direkt kontakt med livsmedel, drycker, läkemedel eller kosmetika – en kategori som i praktiken omfattar huvuddelen av detaljhandelsförpackningarna för mejeriprodukter, drycker och färdigmat.

För PET-förpackningar som kommer i kontakt med livsmedel är kravet 30 % återvunnet material från konsumentavfall från och med 2030, vilket ökar till 50 % år 2040. Detta är det högsta kravet i förordningen för plastmaterial och gäller specifikt PET – inte plast som kategori.

För PP och övriga plasttyper som inte är PET – däribland HDPE, PS och flerlagerskonstruktioner – är kravet 10 % från och med 2030 och 25 % från och med 2040 för livsmedelsförpackningar. Det handlar om viktandelar: 10 % av den totala plastmassan i förpackningen ska på ett dokumenterbart sätt härröra från återvunnet material från konsumenter år 2030.

För förpackningar som inte kommer i kontakt med livsmedel – transport- och industriförpackningar som inte kommer i kontakt med livsmedel – är kraven lägre och fastställs i särskilda kategorier i förordningens bilaga. För många tillverkare av plastförpackningar som levererar till livsmedelsindustrin är det dock de kontaktsensitiva kategorierna som är relevanta. PP eller PET fram till 2030? Den regulatoriska och försörjningsmässiga asymmetrin

Undantag och möjligheter till befrielse enligt artikel 7

PPWR innehåller två centrala undantagsbestämmelser som är relevanta för plastförpackningar.

Enligt artikel 7.4 g undantas förpackningar för spädbarnsnäring (infant formula), livsmedel för särskilda medicinska ändamål och andra livsmedel avsedda för utsatta befolkningsgrupper som godkänts enligt förordning (EU) nr 609/2013. Undantaget är behovsbaserat: för dessa produktkategorier har försörjningstryggheten och risken för kontaminering via återanvänt material bedömts vara tillräckligt tungt vägande för att motivera ett undantag. Tillverkare som är verksamma inom dessa kategorier måste dock dokumentera grunden för undantaget.

Artikel 7.5 a ger möjlighet att göra undantag från kraven för material där det inte finns någon industriell återvinningskapacitet i tillräcklig skala för att tillhandahålla det nödvändiga materialet från konsumentavfall i den kvalitet som krävs. För PP-förpackningar kan detta undantag vara relevant: mekaniskt återvunnet PP av livsmedelskvalitet är en teknik under utveckling, och industriell skala har ännu inte etablerats på de flesta europeiska marknaderna. Undantaget förutsätter dokumentation – tillverkaren måste aktivt visa att marknaden inte kan leverera och att den relevanta återvinningstekniken inte är tillgänglig i industriell skala.

Artikel 7.12 utgör en systemisk säkerhetsventil: den ger kommissionen möjlighet att skjuta upp ikraftträdandet för vissa material om en marknadsöversyn år 2028 visar att försörjningskedjan inte kan tillhandahålla tillräckligt med återvunnet material. Bestämmelsen omfattar PP och andra plasttyper än PET. PET är uttryckligen undantaget – det framgår av skäl 50 att detta är ett medvetet val från lagstiftarens sida.

Kemisk återvinning och massbalans – den avgörande okända variabeln

PPWR:s krav på återvunnet material från konsumenter väcker en central fråga för PP-förpackningar: kan kemiskt återvunnet PP – framställt genom pyrolys eller lösningsprocesser med massbalansallokering – räknas in i uppfyllandet av 2030-kravet?

Svaret har ännu inte givits. Enligt artikel 7.8 ska kommissionen anta en genomförandeakt som preciserar metoderna för beräkning och verifiering av återvunnet innehåll, inbegripet tillämpligheten av massbalansmetoden för kemisk återvinning. Denna genomförandeakt förväntas i december 2026.

Massbalans är en dokumentationsmetod som gör det möjligt att blanda återvunnet råmaterial – t.ex. pyrolysolja från plastavfall – med fossila råmaterial i ett gemensamt produktionsflöde, och att det återvunna innehållet fördelas till specifika produktpartier via ett certifikatsystem. Metoden är etablerad inom den kemiska industrin och används idag för kemiskt återvunnen PP från flera europeiska tillverkare. Det är ännu inte avgjort om PPWR erkänner denna metod som dokumentation för återvunnet innehåll från konsumentavfall enligt artikel 7.

För PP-tillverkare och inköpare av förpackningar är detta den viktigaste okända faktorn fram till 2030. Om massbalansen godkänns öppnar det en ytterligare väg till efterlevnad via kemiskt återvunnet PP. Om den inte godkänns är efterlevnadsstrategin hänvisad till mekaniskt återvunnet PP av livsmedelskvalitet – en teknik som ännu inte är tillgänglig i industriell skala – eller till undantagsbestämmelserna enligt artikel 7.5 a och 7.12.

Dokumentation och verifiering av återanvänt innehåll

PPWR ställer krav på att den ”ekonomiska aktören” som släpper ut förpackningarna på marknaden ska kunna dokumentera och verifiera att kraven på återvunnet innehåll är uppfyllda. Ramverket för dokumentationen fastställs närmare i genomförandeakter, men de principiella kraven framgår av förordningens text.

För mekaniskt återvunnet material sker dokumentationen vanligtvis genom materialcertifikat från återvinningsanläggningen, där materialets ursprung, återvinningsmetod och andel av konsumentavfall anges. För användningar i kontakt med livsmedel kompletteras detta med relevant godkännandedokumentation – för ny och innovativ återvinning enligt de nationella tillståndsramarna.

När det gäller kemiskt återvunnet material via massbalans beror dokumentationsramen på den ännu inte offentliggjorda genomförandeakten enligt artikel 7.8. Den förväntade grunden är ett certifieringssystem – eventuellt ISCC+ eller motsvarande – som kan verifiera att andelen återvunnet råmaterial faktiskt härrör från plastavfall från konsumenter.

För förpackningstillverkaren innebär detta att inköp av återvunnet material för att uppfylla kraven fram till 2030 bör planeras så att leverantören kan tillhandahålla den nödvändiga dokumentationen: inte bara materialet, utan även den spårbarhet och certifiering som gör att varumärkesinnehavaren kan uppfylla sin dokumentationsskyldighet gentemot tillsynsmyndigheterna.

Sammanfattning

I artikel 7 i förordning (EU) 2025/40 fastställs differentierade krav på andelen återvunnet material från konsumenter i plastförpackningar, med ikraftträdande 2030 och 2040. För PET-förpackningar som kommer i kontakt med livsmedel är kravet 30 % från och med 2030 och 50 % från och med 2040 – det högsta i förordningen för plastmaterial. För PP och övriga plasttyper som inte är PET är kravet 10 % från 2030 och 25 % från 2040. Återvunnet innehåll definieras som material från konsumenter: tillverkningsavfall före konsumtion och internt regrind räknas inte. Viktiga undantagsmöjligheter omfattar artikel 7.4 g för spädbarnsmat och medicinska specialprodukter, artikel 7.5 a för material utan industriell återvinningskapacitet samt artikel 7.12 som ger kommissionen möjlighet att skjuta upp kraven för PP – men inte PET – efter en marknadsöversyn 2028. Huruvida kemiskt återvunnet PP enligt massbalansmetoden uppfyller kraven för post-consumer-innehåll kommer att avgöras i en genomförandeakt enligt artikel 7.8, som förväntas antas i december 2026.